Herren är min Herde

Förra helgen hade vi sportlovsläger i Gällivare med våra tonåringar. 18 ungdomar och fyra ledare åkte tåg upp för några dagar med skidåkning, bad och tävlingar i snön. Vi gjorde lägret tillsammans med ungdomar och ledare i Gällivare och vi hade fantastiskt bra dagar tillsammans. Gud är god!

Undervisningen på våra samlingar utgick ifrån Psaltaren det 23e kapitlet. Vi gick igenom en vers per samling och försökte fördjupa oss i dess innebörd.
Psalmen är mycket trösterik och innehåller suveräna sanningar om relationen med Gud. Saker som kung David, han som skrev texten, hade upptäckt i ett liv tillsammans med Gud och erfarenheter från yrket han hade innan han blev kung över Israel.
Tänk att Jesus vill vara vår Herde, en god ledare som för oss framåt i frid och kärlek. Vi behöver låta Herden vara vår Herre, det är det bästa för oss.

Någon tanke om vers 4. Där står det att Han är med oss även i de mest jobbiga stunderna i våra liv.
Det händer två dramatiska saker i den här versen. Först byts motivet ut. Gröna ängar och rogivande vatten blir ”den mörkaste dal”, eller ”dödsskuggans dal”. Vi går från vila till kamp, från vidsträckta betesmarker till en trång och mörkt dalgång. För så ser livet också ut ibland. Och så måste det se ut.
Jag läste nyligt följande: "En man såg en fjäril som försöker ta sig ut ur en puppa. Det verkade så svårt att mannen bestämmer sig för att hjälpa fjärilen. Han tar en kniv och öppnar försiktigt på puppan så att fjärilen ska ta sig ut. Men istället för att flyga mot himlen ramlar fjärilen ner på marken. Hans vingar är för svaga. Kampen mot puppan skulle ha tränat fjärilen och gjort den så stark att den kunde flyga. Kampen var nödvändig."
Och så är det också i våra liv. Gud har inte lovat oss att bevara oss från all kamp. Han har lovat något större. Han har lovat sin närvaro.

Nu sker det andra dramatiska i versen. Bekännelsen blir en bön. ”Han” blir ett ”Du”. David talar inte längre om Gud. David har börjat tala med Gud. Han har glömt sin publik. Nu är det han och Gud.
Det är som om David i den mörka dalen har upptäckt en ny närhet till Gud. Och så är det ibland. Kampen och mörkret är ingenting vi längtar efter och ännu mindre söker, men när prövningen kommer upptäcker vi ofta en ny intimitet och innerlighet i vår tro. Gud är där. Teori blir erfarenhet. Bekännelser blir bön. Övertygelser blir liv. Jag har sett att många kommer ut ur den mörka dalen med ett nytt ljus i ögonen.

Vet du förresten vad skillnaden på en käpp och en stav är? Det kan ju tyckas vara samma sak. Men grejen är att herden Davids tid hade både en käpp och en stav som hade helt olika syften. Käppen använde han för att driva bort vilda djur, mer som en påk kan man säga, ett vapen. Staven använde han för att lyfta undan hinder för fåren, lyfta lammen över stock och sten eller hålla undan grenar för hjorden att passera, med den räknade han också in fåren så att ingen skulle fattas. På samma sätt vill Gud röja vägen för oss, kämpa för oss mitt i våra problem och se till att vi är på rätt väg, att vi är med.

Jesus älskar dig!

"Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever." - Ps 23:1-6

Genom Jesu nåd!
/Pastor Samuel